
Är det inte självklart? Naturliga urvalet kan eliminera men aldrig skapa
Artikeln ”Naturliga urvalet kan eliminera, men aldrig skapa”, har tidigare varit publicerad i Creation 39(1):38–41, Januari 2017.
Översatt av Göran Schmidt.
Artikeln ”Naturliga urvalet kan eliminera, men aldrig skapa”, har tidigare varit publicerad i Creation 39(1):38–41, Januari 2017.
Översatt av Göran Schmidt.
)
Naturligt urval – eller selektion som det också kallas – skapar ingenting nytt. Det bara tar bort (eliminerar) individer med mindre bra egenskaper och därmed de gener som orsakade dessa. På det viset bidrar det naturliga urvalet till att arter lever vidare även när miljön förändras. Författaren tar upp nio exempel som evolutionister brukar använda som bevis för evolution, men som i verkligheten bevisar raka motsatsen. Att förlora är inte att vinna.
Många förespråkare för evolution citerar ständigt exempel på naturligt urval som evidens för evolution – dvs. evidens för det slags processer som skulle ha förvandlat mikrober till människa, givet tillräckligt med tid. Ofta används termerna ”naturligt urval” och ”evolution” om vartannat, som om de var synonyma [1].
Det händer ibland att någon evolutionist markerar mot den sortens språkmissbruk. Ett sådant exempel värt att nämna var John Endler, som i sin bok Natural Selection in the Wild [2] från 1986 varnade att ”Naturligt urval får inte likställas med evolution”, och han skrev vidare:
”Naturligt urval är tillräckligt vanligt i naturliga populationer för att kunna ha detekterats hos en mängd olika organismer ... Men naturligt urval förklarar inte hur nya varianter uppkommer, bara den process som beskriver förändringar i deras frekvens.”
Endler hade själv iakttagit detta under sin tidigare forskning på guppies i strömmande vatten i bergstrakterna i Trinidad, Tobago och Venezuela. [3] Han observerade att guppypopulationer där inkluderade såväl gråfärgade som färggranna hanar, och att den relativa frekvensen av dessa ökar eller minskar beroende på predationstrycket. Om antalet predatorer (=rovdjur - övers. anm.) är få eller inga alls dominerar färggranna hanar, eftersom guppyhonor föredrar att para sig med sådana. Praktfulla hanar har med andra ord större chans att föra sina gener vidare till nästa generation. När det däremot finns många predatorer löper de bättre kamouflerade grå hanarna mindre risk att bli uppätna än de färggranna, vilket leder till att honorna måste hålla tillgodo med överlevarna. Därmed kommer den grå varianten att dominera i populationen.
Guppypopulationens dynamik är verkligen ett lysande exempel på naturligt urval. Men ironiskt nog har inte Endlers varning i sin bok från 1986 hindrat andra från att felaktigt misstolka hans guppies som exempel på evolution. Richard Dawkins hävdade t ex att det var ”ett spektakulärt exempel på evolution mitt framför våra ögon” [4] , vilket det definitivt inte är, eftersom det inte finns någon som helst evidens för uppkomsten av ny genetisk information. Det finns inte tillstymmelse till evidens från Endlers förtjänstfulla guppyforskning att fiskar skulle kunna omvandlas till fiskare, fiskhandlare och fiskfysiologer (vilket är vad evolutionsberättelsen vill få oss att tro). [5]
Som Creation Magazine (och Genesis – övers. anm.) har påpekat många gånger, naturligt urval har både konstaterats och studerats i många populationer av djur som insekter och fiskar, liksom bland växter, men aldrig vid något tillfälle handlar det om evolution. [6] Oavsett om det rör sig om differentiell reproduktion (varierande fortplantningsframgång – övers. anm.) eller differentiell överlevnad så resulterar naturligt urval i bortgallring eller förlust av genetisk information, inte till nyskapande av sådan.
Det sistnämnda framstod som självklart för en annan namnkunnig evolutionist som höjde rösten mot vanföreställningen att naturligt urval skulle vara synonymt med evolution, närmare bestämt den framlidna Lynn Margulis. [7] Kort före sin död 2011 sade hon i en intervju [8]:
”Naturligt urval eliminerar och möjligen upprätthåller, men det skapar inte.
Det är precis så det är: naturligt urval i sig själv åstadkommer ingen ny genetisk information. Det kan eliminera gener som redan existerar, men aldrig skapa. Evidensen för evolution undflyr evolutionister (och alla andra!).
I enlighet med dagens standardmodell för evolutionsteorin betraktar evolutionister mutationer som den process som genererar den nya genetiska information som evolutionen behöver, och som sedan sorteras av det naturliga urvalet. Men var finns evidensen för att detta sker? Margulis gjorde en väldigt krass och dyster bedömning av den saken. Observera återigen att hon inte var skapelsetroende, utan fullständigt övertygad om Darwins evolutionsidé, som hon glatt definierade så här: ”Darwinismen säger att det har skett förändring över tid, eftersom allt levande härstammar från en gemensam förfader:” [8] Men hennes erfarenhet från biologin och observationer av naturen hade skapat hos henne en närmast föraktfull inställning till neo-Darwinisternas tro på mutationer som evolutionens motor [9]:
”[N]eo-Darwinister säger att (evolutionär förändring äger rum) när mutationer uppträder och modifierar en organism. Jag hade blivit lärd om och om igen att ackumulering av slumpmässiga förändringar ledde till evolutionära förändringar – … Jag trodde det till dess att jag sökte evidens.”
Och det är faktiskt så, att när andra evolutionister genom åren har blivit utmanade att presentera specifik evidens för mutationer som ökar informationen igenom, så lyckas de inte ge några samstämmiga svar. [10] Anledningen är att mutationer till överväldigande del är en nedåtgående process – se rubriken ”Mutationer kan inte bestiga berg!” i slutet av artikeln.
Är det så konstigt att Margulis sökte efter någon annan mekanism som skulle kunna förklara evolutionär förändring? Hon vände sig till sin egen favoritteori – endosymbios [8], men inte heller där står det att finna evidens för någon evolution. [11] Men Margulis hade definitivt rätt i att påtala bristen på evidens för att mutationer och selektion skulle kunna generera den evolutionära förändring som förklarar hur alla levande varelser uppkommit från en gemensam förfader.
Det vimlar av exempel på naturligt urval och mutationer – men ingen evolution. Precis som med Endlers guppies är det så, att när man betraktar evidensen i verkligheten så visar de tydligaste exemplen på mutationer och naturligt urval på antingen förlust av eller bevarande av genetisk information, inte de tillskott som evolutionen bakterie till människa kräver:
Om man rätt och slätt utgår från evidensen från dessa och andra exempel från verkligheten så är det verkligen uppenbart: det naturliga urvalet kan eliminera men aldrig skapa. Och vi ser att mutationer inte heller är till någon hjälp för den evolutionära berättelsen om bakterien som blev människa. I stället harmonierar fakta med Bibelns historiska dokumentation om vår värld som den ser ut efter syndafallet. Den värld som ursprungligen skapades ”mycket god” (1 Mos 1:31) men som nu befinner sig i ”slaveri under förgängelsen” (Rom 8:19-22). Evidensen finns där, helt öppen för alla att se – och för de visa att förstå.
Mutationer bryter praktiskt taget alltid ner genetisk information, det handlar om en nedåtgående process. Om evolutionen från bakterie till människa vore en sann verklighetsbeskrivning borde evolutionister kunna hänvisa till tusentals exempel på mutationer som tillför information,[24] en uppåtgående process, men så är inte fallet. Märk väl att personer som är nitiska motståndare till skapelsetron ibland ger sig in på spetsfundigheter när det gäller definitionen av ”information”. Eftersom information ytterst är ett begrepp baserat på sannolikheter borde vi kunna förvänta oss några få fall med triviala ökningar av informationsmängden. (se CMI:s DVD ”Understanding the Law of Decay” och creation.com/edge-evolution). Men evolutionen fordrar svindlande mängder av ny information. Vissa evolutionister har hänvisat till nylonätande bakterier som en tänkbar kandidat när det gäller att skapa nya egenskaper, men beklagligt nog för evolutionsteorins förespråkare så visar sig inte heller detta handla om någon ny information. I stället är det så att denna ”nya förmåga” beror på två ”skrivfel” i ett existerande enzym som är finkalibrerat för att bryta bindningar i vissa kemiska föreningar. Det muterade enzymet är mindre finjusterat för dess aktuella uppgift, men kan spjälka andra kemikalier, inklusive nylon, som innehåller samma kemiska bindning. (creation.com/evoquest#nylonase, creation.com/infoloss; se även creation.com/new-info). Sådana mutationer utgör därför evidens för en nedåtgående förändring, inte uppåtgående. De är därför inte till någon nytta för evolutionister när det handlar om att bestiga ”Evolutionsberget” – som illustrerar evolutionens tvivelaktiga resa uppåt från mikrober till makrillar, morkullor, magnolior och människor – alldeles oavsett hur många miljoner eller miljarder år som åberopas.
Denna artikel är tidigare publicerat i magasinet Genesis 2018/1, med temat "Är evolutionsteorin bevisad?".
PrenumereraFler nummerOBS! taggning av innehållet på hemsidan pågår och är inte ännu komplett! OBS
OBS! taggning av innehållet på hemsidan pågår och är inte ännu komplett! OBS
Fler blogginlägg »