Debatt i media om faktaresistens

Faktaresistens, eller på engelska knowledge resistance är ett nytt modebegrepp som antogs som ett svenskt ord av Språkrådet så sent som 2015. Så här säger Wikipedia:

Faktaresistens är ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning. Den egna uppfattningen grundas i stället på konspirationsteorier eller på vad människor med liknande intressen och åsikter sprider på till exempel olika internetforum.

I Naturvetare nr. 1/2017 skriver den i Genesis-sammanhang inte helt okände uppsalaprofessorn Dan Larhammar så här i en gästkrönika under rubriken: ”Stå upp mot falska nyheter”:

"Faktaresistens är utbredd inom pseudovetenskaper som alternativmedicin, parapsykologi och kreationism (skapelsetro)…”"

Larhammar var även engagerad i ett tredagarsseminarium i Stockholm i början av september med rubriken "Knowledge resistance and how to cure it", där förutom uppsalaprofessorn själv även en amerikansk kreationistmotståndare – Eugenie Scott från National Center for Science Education medverkade. Scott är för övrigt förespråkare för en pedagogisk metodik i utbildningssammanhang som går ut på att ”omvandla” skapelsetroende till teistiska evolutionister. Av allt att döma var det också hennes huvudbudskap vid stockholmsseminariet. Genesis nr 2-2018 som kommer mot slutet av våren kommer att analysera just teistisk evolution och dess konsekvenser.

Tyvärr var vi i Genesisredaktionen inte medvetna om seminariet, så vi har fått bilda oss en uppfattning som bygger på andrahandsinformation via massmedia. I Svenska Dagbladet har det under hösten publicerats ett antal artiklar som behandlar faktaresistens som fenomen med referenser till det nämnda seminariet, däribland en artikelserie av en av tidningens ledarskribenter Ivar Arpi. Även om Arpi huvudsakligen – och med all rätta – går till rätta med svensk genusvetenskap, så ger han likt Larhammar en släng av sleven åt evolutionskritik och skapelsetro så där i förbifarten. Det senare visar sig vara ett genomgående mönster för merparten av dem som uttalar sig om faktaresistens i media.

Filosofiprofessor Åsa Wikforss vid Stockholms universitet utgjorde inget undantag när hon SvD i november uttryckte saken så här:

"Man har inte kunskap i evolutionsteorin om man inte accepterar vad evolutionsteorin säger."

Detta sade hon med hänvisning till en skolelev som mycket sakligt och korrekt beskrivit evolutionsteorins mekanismer, men sedan mot slutet tillagt att han inte trodde på Darwin.

Nog är det väl anmärkningsvärt att en professor i filosofi inte kan skilja mellan att å ena sidan vara väl förtrogen med en företeelse, och att å andra sidan acceptera och sätta sin tilltro till den? Det är inte svårt att hitta exempel som illustrerar det absurda i den sortens utsagor: ”Man har inte kunskap i nazismen om man inte accepterar vad nazismen säger”. Och liknande saker kunde naturligtvis formuleras om Harry Potter eller Islam, eller vad som helst. Man hoppas innerligt att Wikforss till vardags är betydligt mer stringent i sin yrkesutövning.

Även om alla, inklusive en filosofiprofessor, kan slinta med tungan eller på tangentbordet, så är det här säkert ingen lapsus från hennes sida. Wikforss litar blint på ”evolutionens faktum” av samma skäl som de flesta andra – för att för att det stod så i biologiboken och för att så många duktiga vetenskapsmän omöjligen skulle kunna ha fel. Vad vetenskaplig evolutionskritik grundar sig på har hon sannolikt heller ingen susning om – som de flesta nöjer hon sig med att lita på dem som betraktar det som en konspiration. Och med en uppsättning fördomar och okunskap om evolutionskritik i bagaget är det riskfritt att klassa skapelsetroende människor som faktaresistenta, eftersom man på förhand vet att en majoritet av vetenskapssamfundet och en bred oinformerad allmänhet kommer att nicka instämmande.

Aningen ironiskt blir det dessutom när Wikforss i samma artikel konstaterar att:

"Många är okunniga om helt elementära grejer, som hur vetenskapen har ifrågasättandet inbyggt som metod."

Hon förordar alltså Ifrågasättande som en generell vetenskaplig princip, men har inte en tanke på att den skulle behöva tillämpas på teorin om vårt ursprung, mänsklighetens ojämförligt största och viktigaste fråga.

I egenskap av skapelsetroende är vi vare sig resistenta mot vetenskapliga fakta som mutationer, selektion, fossil, eller mot någonting annat. Däremot är vi tämligen resistenta mot materialistiskt färgade tolkningar av vetenskapliga observationer. Som när forskare regelmässigt vantolkar nedbrytande mutationer och utarmande selektion som vore det uppbyggande och nyskapande processer, och avsaknaden av fossila övergångar som vore de bevis för en gradvis evolution av allt levande, och så vidare.

Faktaresistens ÄR ett bekymmer och en utmaning. Konspirationsteorier och desinformation SKALL motverkas och förebyggas med upplysning och vetenskaplig evidens. Men det skall också evolutionismens föreställning om att slumpen och naturens lagar skapat de system för avancerad informationsbehandling i DNA i våra celler som möjliggör att vi finns till.

Ytterst är det fakta som betyder något. Om nu relativt få människor har förutsättningar och perspektiv till att granska och värdera alla fakta och värderingar uppstår frågan vem man ska välja att förlita sig till när det gäller ursprungsfrågan. Vem är förtroende värd? De som säger att ingenting råkade bli allt, eller de som säger att Gud skapade allt? Ingen av oss kan frisäga sig från ansvaret för det valet.

Summa summarum – upplysning och kritiskt förhållningssätt är A och O. Men stenkastning i glashus är både korkat och olönsamt.

Göran Schmidt